Känslostyrd
Ni ska få läsa en novell jag skrev för ett tag sen. Inget skolarbete. Bara en känsla jag ville försöka skriva om. Jag har turen att leva i en väldigt fin relation men mycket kärlek. Men försökte tänka mig in i hur det kan se ut för någon som lever i en
mer destruktiv relation. Hoppas ni gillar den! Skriv gärna vad ni tycker :)
________________________________________________
Jag älskade alltid tystnaden som mest när han hade gått. Han var inte värd mig, sa dem, men fick mig ändå. En dörr som smällde igen, smulor som låg kvar på köksbordet. Ibland var det allt han var för mig, ytliga bevis för att en annan människa bodde här, bevis på att det aldrig var tyst.
Det är bara i tystnade jag kan tänka. Det är en dålig sak för världen är allt annat än tyst. Allt som är normalt låter. Ett normalt liv brusar i öronen. Tystnaden är ensam.
Vi bodde i en hyresrätt, andra hand. Hade lyckats hitta ett hem tack vare hans kompis som precis flyttat utomlands. När jag tänker efter är han inte bara en dörr som smäller igen. Han är också hemmet. Utan honom inget hem.
Jag hittade en spricka i taket häromdagen, vågade inte gå nära. Tänkte på spindelbon, myrinvasioner. Försökte förklara men han viftade bort det. "Äh, skärp dig", sa han bara och tittade ner i sin telefon igen, skrattade till.
Det var kanske då jag kände att vi inte var ett vi längre. Han fnissade utan att tala om varför och jag brydde mig inte längre om att fråga. Vi var två parenteser, inne i vårt eget.
När jag är ensam hemma kan jag höra tystnaden, först då förstår jag hur mycket jag saknat den, behövt den. Tystnaden lyfter taket, den sitter i vinden utanför. Ingenting får mig att känna mig så fri som den, tystnaden hemma. Om jag tänker på oss som ljud skulle jag vara vinden, hörd inifrån, mellan fyra väggar. En smekning i tystnaden. Han skulle vara klirret av bestick när man lägger ner dem i diskmaskinen. Ljudligt, ett ljud som väcker äventyr, ett ljud som stör tystnaden.
Kanske märkte vi det från början. Hur våra ljud ekade i tunnlarna när vi gick hem till honom. Skratten klingade, mitt försvann i hans, precis som mitt ljud försvinner i hans ljud.
Innan vi blev det odelade fnittret i ensamhet var han skriket som gjorde att tystnaden i mig spred sig utåt, tills det åt upp hela mig.
Han blev alltid argast när jag var tyst, men han visste inte att skriket fick tankarna att tystna också. Vad finns det att säga när tankarna tystnar?
Jag tror att det var vår när han började träffa henne igen. Hon som var där innan mig. Hon som är sång när jag är en låg viskning. Det gjorde ont först, när jag fick veta. Tårar vattnade ögonen ibland men stannade alltid i ögonvrårna.
Mina vänner undrar varför jag ändå stannar. Frågan känns precis som skriken, får tankarna att tystna. "Du har blivit så tyst nu för tiden, är du ledsen?". Mina nekande svar tas emot med skeptiska miner.
Jag tror att jag hade gått om jag visste vad jag skulle gå. Fantasin tar mig ut genom porten men inte längre. Men det behöver den inte. En dag står Martina framför dörren. Hon är ljudet av en snabb blyertspenna mot pappret. Det passar bra till mitt ljud, vinden inifrån.
Vi går in i tystnad, jag packar i tystnad och sen går vi. Martina förstår att jag förstår. Jag förstår att Martina förstår – allting. Jag kommer sakna tystnaden vi lämnar bakom oss men Martina är min tystnad i världen.
Kommentarer
Trackback
