Till er alla..
Vakna, inse, rädda
Ibland när jag skriver kan jag känna hur fingrarna nästan flyger över tangenterna, så proppfulla av ord att jag aldrig kan skriva tillräckligt snabbt. Men ibland står tiden still, en ensam stapel väntar på en enda bokstav som inte kommer så lätt som den brukar. Varför? Egentligen har jag alltid ämnen på lager som jag vill skriva om, men ibland finns orden inte där för vad jag egentligen vill ta upp eller så handlar det om något som gör mig arg eller ledsen vilket gör det svårt att hitta rätt. Ger jag mig själv ett ögonblick, kanske jag lyckas fånga upp känslor istället och låter er få tolka orden precis som ni vill.
Jag är så trött,
Hinner inte med, tiden bara försvinner.
Jag är så trött
Varm panna, tårar som rinner.
Jag är så trött
Så ledsen, arg, var är vår mänsklighet?
Jag är så trött
Ibland vill jag sluta leva i hemlighet.
Känns
Att skriva, del 2
Det finns ingen som existerar utan att känna igen sig i någon annan, i hur en annan människa finns och känner.
Men ändå breder ensamheten ut sig över städer som har så väldans bråttom, människor springer bort från samspel och in i personliga bubblor som lätt blir till avskildhet.
Det bästa med avskildheten är att bara få finnas för sin egen skull och undgå krav och sociala måsten, ändå vet jag att jag inte orkar mycket om ingen tar min hand ibland.
Och det är beroendet vi har av varandra som kan vicka över i något dåligt, men också något helt fantastiskt, om vi andas och slutar leta fel.
Som många djur, är vi också bäst i grupp, vi behöver varandra för att veta att vi lever.
Fyra måsten, näring, närhet, vatten och någonting vi drivs av, någonting vi finner livet värt att leva för.
Rädslan för att tappa bort en del, kan förstöra livets tur, att vi inte vågar släppa taget för att flyga åt ett annat håll som ger oss mer glädje i tiden som är nu.
Ledsen har man all rätt att vara, att bli, att ibland drunkna i.
Övertygandets kraft har vi ändå inuti, och vetskapen om att drivet, om vi låter det leva, leder oss dit vi borde vara.
Ängslan får vi bara lära oss hantera.
Att skriva, del 1
Jag måste existera för att vara, måste leva för att bli lycklig, så man ska må.
Jag måste vara bäst på någonting, som ger mig cred, först då.
Jag måste resa, se allt, något ingen sett, helst ingen i min bekantskapskrets.
Jag måste leoch skratta, leva livet allra bäst, om jag sitter hemma och andas, sen som gammal, vem tror du ångrar sig mest?
Jag måste veta, alltid ha en plan och en idé, när alla måsten inte har en ordning hur ska jag någonsin hinna se?
Nej, jag måste ligga här en stund, lugna mig, lägga en välmående grund.
Drickfärdig
Ögonblick
När man bara är
Tillfällig gömma
Skaparanda
Kala träd följer längs vägen, hon har sedan länge räknat dagarna sen löven började falla. Hon visste att när de sista väl låg där på marken skulle en del av hennes hjärta komma tillbaka och göra allting som det ska igen. Han skulle stå där, mitt emot som om han aldrig givit sig av, som att månaderna som gått bara varit en dröm, tung och svår att vakna ur. Mannen som fått saknaden att växa och vrida sig till en kvävande massa i magen, han som gjort luften svår att andas med sin frånvaro, skulle trolla bort allting, få tiden som gått att kännas meningslös för att det i slutändan ändå bara är tillfället, just nu, som räknas.
Med lätta, snabba, ändå tvekande steg beger hon sig mot den plats som hennes hjärna alltid kommer minnas med glädje, oavsett hur livet väljer att fortsätta. Timmarna som hon väntat har blivit minuter och innan hon riktigt har hunnit med ser hon honom på andra sidan vägen. Med samma mörka hår, rufsig fladdrande i vinden, leendet som får hennes hjärta att kännas tre gånger större och ögonen, vars lugn, hon bara vill fokusera hela sin varelse i för ett ögonblick.
Han är här, hos henne igen. Och hon springer sista biten, låter tårar av både glädje och vind rinna fritt längs kinderna. Han tar emot henne, ser lika tagen ut som hon känner sig, håller hårt fast henne, för tiden är oväsentlig, spelar ingen roll när det kommer till att leva på riktigt efter en alldeles för lång tid. Ingen av dem vet hur länge de står, andas in varandra, låter saknaden ebba ut lite genom att dra varandra ännu en bit närmare.
Försiktigt drar han sina armar uppåt, tar ett varsamt tag om hennes kinder och kysser bort alla tårar som inte redan torkat eller fastnat på hans jacka. Han lutar sig nedåt, för att försöka läsa av alla känslor som kan tänkas utspela sig i hennes hjärna. Hon vet exakt, för hon känner så väl igen den granskande blicken han så ofta har gett henne, när han vill förstå hela människan, bakom dessa klarblå ögon och ta reda på hur han kan göra henne till den lyckligaste människan på jorden. Snart märker hon att han, liksom hon själv översköljs av en våg av saknad, så enorm att den får de bägge att alldeles tappa andan och fattningen ett tag.
Andfådda, med stirriga blickar på grund av den gigantiska känslostorm, som utspelats sig inom de båda två, lutar dem sig närmare. Kyssen som kommer chockerar dem båda, saknaden har ersatts av en lättnad som drar med sig all kraft som blivit över och de bara står där, nöjda över att kärleken är lika genuint vacker och beundransvärd som oemotståndlig.
Kikhål
Utanför deras fönster och trädgård far en mängd bilar förbi, dom flesta med somrigt nedfällda fönsterrutor. På samma väg finns en korsning, där står en vit skylt uppställd, alldeles nyligen ditsatt igen efter att ha omkullvälts en sen natt, som känns alltför längesen. Det är en skylt som pekar mot de ställe dit, många av dom som går längs den asfalterade gångvägen nedanför mig, förmodligen också är på väg.
Bussen som relativt sakta åker förbi på min vänstra sida, proppfull med passagerare, stirrar tillbaka på mig. De undrar utan tvekan varför jag sitter just här, inte kan dem veta att platsen är en av mina favoriter. Just för att det alltid händer någonting som drar blickarna till sig. Också för att jag trivs som åskådare till alla dom människor som vandrar förbi, vanligen klockan nio. Och jag tror att det är något magiskt med just det klockslaget som jag kanske aldrig kommer att få förstå mig på.
Nedanför ser jag mopeder, sicksacka mellan allt folk, för att snabbt gasa på i varje tänkbar lucka, som för att vinna tid som annars bara förspills. Cyklister snirklar sig också fram, vuxna på väg från jobbet, barn som stannar var hundrade meter för att vänta in sina föräldrar. Det riktigt lyser om dem av irritationen över att dom bakom går så långsamt. Som att till och med barn intalar sig att tid inte bör slösas med.
För jag tycker om att tänka mig in i livet hos den där kvinnan som bara hastigt går förbi med sina vänner. Som ser så arg ut att jag undrar vem som har lockat ur aggressionerna som kanske länge gömt sig så bra. För jag tycker om att undra om mannen, som går förbi med barnvagnen i högsta hugg, samtidigt som han hjärtligt försöker få sin fru att skratta, är lycklig just nu. Eller om det finns en plats han skulle må bättre på i världen. För jag fascineras av att jag aldrig kommer få ett svar på vem mannen, som precis svassade förbi med telefonen i högsta hugg pratade med, eller om, för att se så genuint harmonisk ut.
För jag tycker om att landa i att mina spekulationer aldrig kommer att luskas upp, att dem är och alltlid kommer förbli mina egna tankegångar och en del av min fantasi. Som ett bevis för att jag aldrig någonsin ska låta mig själv tappa just den. Att det inte betyder något att människor ibland ifrågasätter och pekar på tankars meningslöshet. För så länge jag kan drömma och diktera känner jag ändå att jag har koll på något viktigt, vet något som dom inte vet.
Innanför kvarteren
Tillfällighet
Helt utan om
Orättvisans hopp
Eftertänksamhet
