En mening jag har fått höra ofta sedan jag var liten. Under större delen av mitt liv har jag sett det som en av mina allra sämsta sidor, att jag är känslosam. 

Mina känslor har alltid suttit på utsidan. Jag gråter när jag är ledsen, besviken, arg och frustrerad men också när jag är glad, lycklig eller när något är väldigt fint. Det får många att bli obekväma, jag vet det. För det är inte meningen att man ska visa så mycket känslor, det ses ofta som något svagt och är det något man inte vill vara i detta samhälle så är det just svag. 

Jag har försökt träna bort tårarna, försökt spara dem tills det passar sig att gråta - alltså när jag är ensam. Men det är svårt när allting känns så mycket. För det är just så det är, jag känner väldigt mycket, väldigt starkt, väldigt ofta. 

Man kan tycka vad man vill om det, att jag är hysterisk, töntig, konstig, emotionellt instabil, larvig, mesig, ja, det finns många etiketter att sätta om man väljer att se det så. 

Men jag skriver här för att jag också vet att jag inte är ensam. Jag är inte ensam om att känna mycket och till er som känner igen er vill jag bara säga att ni inte ska lyssna på de människor som kallar er osköna saker och tycker att ni bara är larviga. Jag tycker att vårt samhälle generellt sätt är emotionellt kallt och stängt. Jag Kommer inte på några bättre ord än så. 

Jag tycker inte att vi ska behöva lära oss att känna mindre starkt. Jag tycker istället att alla borde låta sig känna exakt det de känner. Borde låta sig vara ledsna och lära sig hantera sina egna och andras känslor. I alla fall låta dem finnas.

Jag vill också säga att det är viktigt att omges av människor som låter en känna saker, som inte förminskar ens känslor utan i alla fall försöker förstå. Det är vi alla värda!

Med det sagt tror jag också att det är viktigt för alla människor att förstå att en människa som gråter mycket inte ÄR en ledsen människa. Ofta känner jag att jag måste hålla uppe en glad fasad för att inte människor ska tro att jag bara är ledsen hela tiden. För det är jag verkligen inte. Jag är glad, jag är kär och lycklig för det mesta. Men ibland är jag ledsen. Det definierar inte mig som människa, jag är alla känslor precis som alla andra människor är. 

Så, till er som kallat mig känslig genom åren. Jaa, jag är känslig men det är inget dåligt med det!!

Låt känslorna flöda, säger jag!

Jag, som själv har varit nere i en depression och lider av ångest, tycker att det är så fantastiskt att offentliga människor nu har börjat bli så öppna med det. För vi behöver prata om psykisk ohälsa mer, ingen ska behöva känns sig ensam och det börjar sprida sig och bli allt mer accepterat att prata om - heja!

Något som hjälpte mig otroligt mycket var att gå och prata med någon, liksom att prata med familj och vänner som också lider, eller har lidit av någon form av psykisk ohälsa. Alla har inte den turen och då är det ju verkligen suveränt bra att det börjar tas upp i media! Tänker ta upp två starka människor som imponerar med sin öppenhet.

Therese Lindgren,

https://www.youtube.com/watch?v=E3wzdwOqQvs

En fantatisk youtuber som öppet pratar om hennes panikångest och hur den påverkar hennes liv!

Nicole Falciani,

http://nickys.se/2016/04/19/73635/

En framgångsrik bloggare som så tydligt visar att en depression kan drabba vem som helst, till och med dem som man kan uppfatta "har allt". 

Hon tar också upp det här med att inte känna sig "tillåten" att vara deprimerad för att hon tycker sig ha det så bra, precis samma som jag kände. Man har en fantastisk familj, en underbar pojkvän, fina vänner och jobb men ändå känner man sig inte lycklig, det känns liksom inte okej att vara så otacksam, men det ÄR INTE SÅ DET FUNGERAR.

Vi vet allihopa, att vår existens mening inte sitter i att behaga andra, ändå kämpar vi och lägger så mycket energi på tankar om hur vi och saker vi gör uppfattas av just andra. Jag har länge försökte styra bort mina tankar från att fokuseras på att jag är det jag gör. För har jag en tid då jag inte gör någonting, känns inte bara tiden bortkastad utan också jag en aning meningslös och tråkig. Varför?

Jo, för att samhället just nu grundas i en tro om att alla gör supervettiga och nyttiga saker precis hela tiden. Men jag har börjat fråga mig hur den här skalan kom till, hur och när vi började gradera vad vi sysslar med och vem som bestämmer vad som är vettigt och vad som inte är det. För är den där ”vettig-syssla-stämpeln” bara ett flummigt begrepp som vissa människor anser sig ha mer rätt till än andra, då tänker jag bestämma att en heldag med en bra bok är det vettigaste av allt.