Kikhål
"15, 16, 17, 18 NU KOMMER JAG!" hörs från en lägenhetsklunga mittemot. Utropet följs av barnskrik om att det fuskas och barnskratt som laddar för att aldrig hittas, helt enkelt för att gömstället är aldeles för genomtänkt.
Utanför deras fönster och trädgård far en mängd bilar förbi, dom flesta med somrigt nedfällda fönsterrutor. På samma väg finns en korsning, där står en vit skylt uppställd, alldeles nyligen ditsatt igen efter att ha omkullvälts en sen natt, som känns alltför längesen. Det är en skylt som pekar mot de ställe dit, många av dom som går längs den asfalterade gångvägen nedanför mig, förmodligen också är på väg.
Utanför deras fönster och trädgård far en mängd bilar förbi, dom flesta med somrigt nedfällda fönsterrutor. På samma väg finns en korsning, där står en vit skylt uppställd, alldeles nyligen ditsatt igen efter att ha omkullvälts en sen natt, som känns alltför längesen. Det är en skylt som pekar mot de ställe dit, många av dom som går längs den asfalterade gångvägen nedanför mig, förmodligen också är på väg.
Bussen som relativt sakta åker förbi på min vänstra sida, proppfull med passagerare, stirrar tillbaka på mig. De undrar utan tvekan varför jag sitter just här, inte kan dem veta att platsen är en av mina favoriter. Just för att det alltid händer någonting som drar blickarna till sig. Också för att jag trivs som åskådare till alla dom människor som vandrar förbi, vanligen klockan nio. Och jag tror att det är något magiskt med just det klockslaget som jag kanske aldrig kommer att få förstå mig på.
Nedanför ser jag mopeder, sicksacka mellan allt folk, för att snabbt gasa på i varje tänkbar lucka, som för att vinna tid som annars bara förspills. Cyklister snirklar sig också fram, vuxna på väg från jobbet, barn som stannar var hundrade meter för att vänta in sina föräldrar. Det riktigt lyser om dem av irritationen över att dom bakom går så långsamt. Som att till och med barn intalar sig att tid inte bör slösas med.
För jag tycker om att tänka mig in i livet hos den där kvinnan som bara hastigt går förbi med sina vänner. Som ser så arg ut att jag undrar vem som har lockat ur aggressionerna som kanske länge gömt sig så bra. För jag tycker om att undra om mannen, som går förbi med barnvagnen i högsta hugg, samtidigt som han hjärtligt försöker få sin fru att skratta, är lycklig just nu. Eller om det finns en plats han skulle må bättre på i världen. För jag fascineras av att jag aldrig kommer få ett svar på vem mannen, som precis svassade förbi med telefonen i högsta hugg pratade med, eller om, för att se så genuint harmonisk ut.
För jag tycker om att landa i att mina spekulationer aldrig kommer att luskas upp, att dem är och alltlid kommer förbli mina egna tankegångar och en del av min fantasi. Som ett bevis för att jag aldrig någonsin ska låta mig själv tappa just den. Att det inte betyder något att människor ibland ifrågasätter och pekar på tankars meningslöshet. För så länge jag kan drömma och diktera känner jag ändå att jag har koll på något viktigt, vet något som dom inte vet.
Kommentarer
Trackback
