Att vara stolt men liten ändå
Det var längesen jag kikade in här nu men jag kommer komma tillbaka. Mina fingrar saknar smattrandet från tangenter som får berätta om vad dem vill, om tankar och känslor och livet i allmänhet.
Men det är alltid svårt att börja tycker jag, komma igång. Hitta intressanta vinklar. Därför snor jag helt enkelt en text som jag skrev på min telefon för några veckor sen, när känslorna fastnade i stolthet.
Jag kan inte komma ihåg en sommar som har lärt mig så mycket om mig själv som denna. Oron som glider över mig inför framtiden, prestationsångest. Det får tynga ner mig men inte äta upp mig och jag sväljs inte längre ner i ett svart hål. Det finns alltid ljusstrimmor, andningshål.
Jag är trött men jag orkar mer. Jag kan bli missnöjd men vara stolt ändå. Jag klarar ALLT och jag önskar att lättnaden jag känner över det kommer finnas kvar i mig för resten av livet.
Jag är så fruktansvärt stolt över hur långt jag har kommit, över allting jag har gjort som fört mig hit idag, över vem jag är. För jag kommer inte ens ihåg när tankarna om ”vem jag är” slutade komma. Jag är allt och lite till, ingen specifik känsla, inte bara någonting, utan ALLTING som är och blir jag med tiden.
Jag är skör, jag är svag men också oerhört stark. Alla och allting som har fått mig att gå sönder genom åren har inte knäckt mig. Jag är tejpad och limmad och jag orkar alltid lite till och nu tänker jag bara landa i det och vara stolt. Stolt över mig själv.
Och jag vill ge vidare den känslan till dig. Var stolt över dig själv, vem du är och vad du gör. Du är fantastisk och jag lovar att du alltid orkar lite till.
Vi orkar lite till tillsammans
Kommentarer
Trackback
