Tio evighetslånga kilometer

I torsdags var det dags. En dag jag sett fram emot, men när den väl kom kände jag mig mest trött och seg. Andra momentet på Stockholm Challenge var det dags för. Sthlm 10. Ett lopp på tio kilometer som går inne i stan.
 
Jag och Erica möttes upp en timme innan för att samla oss och värma upp lite. Benen kändes tunga och jag tänkte på löprundan veckan innan som inte alls gick särskilt bra. Det var strålande sol och varje kilometer kändes evighetslång. Inte jättemunter start. MEN, som det alltid blir på dessa lopp, det hela blir en folkfest och kroppen orkar mycket mer än man tror. 
 
Benen kändes tunga och efter fyra kilometer tänkte jag bara, nej jag orkar typ inte. MEN det gjorde jag. Jag sprang hela banan på en timme! VA? Så nöjd med det! Hade glömt min löparklocka vilket gjorde att jag hade noll koll på tiden, men ändå höll jag farten så bra. 
 
Jag får en sådan kick av att känna hur stark min kropp är. Hur mycket den orkar nu för tiden. 
 
För bara några år sedan, när jag fortfarande inte hade fått min Celiakidiagnos orkade den nästan ingenting. Nu orkar den springa milen på en timme. Det är stort för mig och jag kommer alltid vara stolt över hur mycket den har orkat med genom åren.  
 
 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

oliviamariaeklund.blogg.se

"Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka"

RSS 2.0