Kala träd följer längs vägen, hon har sedan länge räknat dagarna sen löven började falla. Hon visste att när de sista väl låg där på marken skulle en del av hennes hjärta komma tillbaka och göra allting som det ska igen. Han skulle stå där, mitt emot som om han aldrig givit sig av, som att månaderna som gått bara varit en dröm, tung och svår att vakna ur.  Mannen som fått saknaden att växa och vrida sig till en kvävande massa i magen, han som gjort luften svår att andas med sin frånvaro, skulle trolla bort allting, få tiden som gått att kännas meningslös för att det i slutändan ändå bara är tillfället, just nu, som räknas.

Med lätta, snabba, ändå tvekande steg beger hon sig mot den plats som hennes hjärna alltid kommer minnas med glädje, oavsett hur livet väljer att fortsätta. Timmarna som hon väntat har blivit minuter och innan hon riktigt har hunnit med ser hon honom på andra sidan vägen. Med samma mörka hår, rufsig fladdrande i vinden, leendet som får hennes hjärta att kännas tre gånger större och ögonen, vars lugn, hon bara vill fokusera hela sin varelse i för ett ögonblick.

Han är här, hos henne igen. Och hon springer sista biten, låter tårar av både glädje och vind rinna fritt längs kinderna. Han tar emot henne, ser lika tagen ut som hon känner sig, håller hårt fast henne, för tiden är oväsentlig, spelar ingen roll när det kommer till att leva på riktigt efter en alldeles för lång tid. Ingen av dem vet hur länge de står, andas in varandra, låter saknaden ebba ut lite genom att dra varandra ännu en bit närmare.

Försiktigt drar han sina armar uppåt, tar ett varsamt tag om hennes kinder och kysser bort alla tårar som inte redan torkat eller fastnat på hans jacka. Han lutar sig nedåt, för att försöka läsa av alla känslor som kan tänkas utspela sig i hennes hjärna. Hon vet exakt, för hon känner så väl igen den granskande blicken han så ofta har gett henne, när han vill förstå hela människan, bakom dessa klarblå ögon och ta reda på hur han kan göra henne till den lyckligaste människan på jorden. Snart märker hon att han, liksom hon själv översköljs av en våg av saknad, så enorm att den får de bägge att alldeles tappa andan och fattningen ett tag.

Andfådda, med stirriga blickar på grund av den gigantiska känslostorm, som utspelats sig inom de båda två, lutar dem sig närmare. Kyssen som kommer chockerar dem båda, saknaden har ersatts av en lättnad som drar med sig all kraft som blivit över och de bara står där, nöjda över att kärleken är lika genuint vacker och beundransvärd som oemotståndlig.