Här kommer ännu en skrivövning jag gjorde häromdagen, denna gick ut på att slå upp en sida i en bok och sedan ta första orden på de tio första raderna. Sen skulle man använda dessa ord som starten på varje mening och skapa en text. Har inte kommit på någon rubrik till min än, men såhär blev den. Tänker mig att man ska läsa varje mening både en eller två eller tre gånger och verkligen förstå vad som försöker fås fram. Vi har så lätt att bara ögna igenom saker idag och mitt  mål var att skapa något som inte gick att bara ögna igenom, för då förstår man ingenting ;)

 

 

Det finns ingen som existerar utan att känna igen sig i någon annan, i hur en annan människa finns och känner.

 

Men ändå breder ensamheten ut sig över städer som har så väldans bråttom, människor springer bort från samspel och in i personliga bubblor som lätt blir till avskildhet.

 

Det bästa med avskildheten är att bara få finnas för sin egen skull och undgå krav och sociala måsten, ändå vet jag att jag inte orkar mycket om ingen tar min hand ibland.

 

Och det är beroendet vi har av varandra som kan vicka över i något dåligt, men också något helt fantastiskt, om vi andas och slutar leta fel.

 

Som många djur, är vi också bäst i grupp, vi behöver varandra för att veta att vi lever.

 

Fyra måsten, näring, närhet, vatten och någonting vi drivs av, någonting vi finner livet värt att leva för.

 

Rädslan för att tappa bort en del, kan förstöra livets tur, att vi inte vågar släppa taget för att flyga åt ett annat håll som ger oss mer glädje i tiden som är nu.

 

Ledsen har man all rätt att vara, att bli, att ibland drunkna i.

 

Övertygandets kraft har vi ändå inuti, och vetskapen om att drivet, om vi låter det leva, leder oss dit vi borde vara.

 

Ängslan får vi bara lära oss hantera.