När man bara är
I Söndags kände jag mig lite rastlös, hade absolut ingenting planerat och kände mig allmänt seg. Bestämde mig för att traska ut på en långpromenad, för övrigt bästa sättet att få igång tankarna på och därmed hitta inspiration igen.
Ett stilla knaster hörs för varje steg,
snön lyser vit,
men bara på de platser avgasernas värme och skors tillplattande inte når.
Tänker på hur fin staden är,
blickar ut över broräcket och fastnar i skornas takt.
För det är fint att se vart man hamnar,
vad man upplever och växer av,
att bli kär på riktigt och alltid känna värme i hjärtat.
Kommentarer
Trackback
