"Överdriften" i viljan att känna sig accepterad

Feminismen har börjat bli en väsentligare del av mitt liv och mina tankar kring samhället, med all ny kunskap jag tar åt mig känner jag också ett ansvar. Ansvaret i sig handlar mestadels om att jag som människa aldrig ska behöva ta någon skit och jag börjar märka hur det skrämmer omgivningen att jag börjar säga ifrån. Det kan handla om vänner som tystar ned en konversation där jag vet att jag har all rätt att bli upprörd eller exempelvis ifrågasätter varför jag ”reagerar så himla starkt” på ett solklart antifeministiskt budskap. Vore det inte märkligare om jag inte reagerade alls? Tror ni det är tystnad och rädsla för diskussion som fört människan dit den är idag? Svaret är nej och jag känner att jag varit tyst och rädd alltför länge.

 

Människor fortsätter kränka andra men har i dagsläget börjat linda in det i ironi och så kallade "skämt". Som att skämtet om att kvinnor ska vara i köket är så himla roligt när argument för att det fortfarande bör vara så lyser upp här och där på riktigt. Även om jag vet att människor i min närhet inte anser sig ha mer rätt till världen än jag blir det ändå kränkande att ständigt stöta på onödiga kommentarer och ”skämt” om samhällsordningen så som den faktiskt såg ut och fortfarande ser ut i vissa delar av världen.

 

Jag finner också en stolthet över att jag inte räds för att göra andra obekväma, främstför att jag orkar och vågar stå upp för en jargong som faktiskt inte är accepterad. Jag accepterar inte lägre att någon kallar mig lilla gumman och trycker ned allting jag säger genom att behandla mig som tolv år och jag tolerar inte längre att människor inte tar mig på allvar eller förminskar det jag säger med försök att tysta ner mig.

 

Jag har lika mycket rätt som alla andra människor att samexistera på lika villkor och om någon på något sätt ifrågasätter det eller försöker skoja bort min del i en diskussion, då kommer jag inte bara sitta där, tyst i ett hörn, jag tänker kämpa för min plats som människa. 

 

~Olivia Eklund



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

oliviamariaeklund.blogg.se

"Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka"

RSS 2.0