Vi vet allihopa, att vår existens mening inte sitter i att behaga andra, ändå kämpar vi och lägger så mycket energi på tankar om hur vi och saker vi gör uppfattas av just andra. Jag har länge försökte styra bort mina tankar från att fokuseras på att jag är det jag gör. För har jag en tid då jag inte gör någonting, känns inte bara tiden bortkastad utan också jag en aning meningslös och tråkig. Varför?

Jo, för att samhället just nu grundas i en tro om att alla gör supervettiga och nyttiga saker precis hela tiden. Men jag har börjat fråga mig hur den här skalan kom till, hur och när vi började gradera vad vi sysslar med och vem som bestämmer vad som är vettigt och vad som inte är det. För är den där ”vettig-syssla-stämpeln” bara ett flummigt begrepp som vissa människor anser sig ha mer rätt till än andra, då tänker jag bestämma att en heldag med en bra bok är det vettigaste av allt.