Efter sommaren tänkte jag till ordentligt och insåg att jag måste göra något för att hänga med bättre i vad som händer i världen. Började lätt och har de senaste månaderna gjort en genomläsning av Metro som en dagligt morgonrutin. 

 

Många som läser vet säkert redan vilken känslomänniska jag är, även om de kanske inte heller har förstått riktigt till vilken grad det ibland påverkar mitt liv. Hur helt igenom ledsen jag kan bli när insikten av hur lite jag faktiskt kan göra för människor i nöd griper tag i mig och får mig ur balans. 

 

Ibland måste jag också ta en paus från allting, skippa att läsa tidningen vissa dagar. Detta kan tyckas absurt och väldigt trångsynt, det är ju ändå bara sanningen av vad som händer. MEN det är just den sanningen som skrämmer mig så mycket. HUR kan människor förstöra, skapa lidande och döda? DET är för mig helt oförståeligt. Frustrationen över att det omöjligvis går att trycka in rättvisa, medmänsklighet och respekt i människor som förstör så mycket träffar mig som en våg som bara fortsätter tynga ner vardagen.

 

Men vi får aldrig glömma att vi är så många som kämpar för samma sak. Kärlek och kämparglöd, tillsammans fixar vi allt!