Sprudlande spänning

Medan snön fortsätter att lägga sig tungt på alla hustak i Stockholms stad, fortsätter jag min lilla nostalgitripp. Nästa stopp är inget mindre än min student. 
 
En otroligt tidig, spänd morgon. Jag kommer så tydligt ihåg att jag helt struntade i att göra iordning håret, ALLS, för att vi ändå skulle ha mössa på oss. Att jag sen fick motta mitt stipendie på scen framför hela skolan i sisådär trollfluffigt hår ett par timmar senare hade jag lyckligtvis ingen aning om. ;)
 
Henkes pappa körde in oss och om jag kommer ihåg det rätt pratade jag konstant hela bilresan för att jag var nervös, liksom jag brukar. ( Rätta mig om jag har fel, Henke! ) Champagnefrukost med hela klassen var första stoppet. 
 
 
Älskade människor!
 
Vi forsatte mot skolan för att möta upp alla spända lärare och sprudlande glada elever, man blir ju bara glad av att tänka sig in i miljön igen.
 
Jag och Maya var precis såhär seriösa och manliga hela dagen; 
 
 
Och här har vi världens finaste Greta, snart kommer jag allt och våldgästar dig där nere i Småland och kräver hemmagjorda marränger igen ;) 
 
 
Utspringet var allra härligast och fantastiskt mysigt var det att hitta sin familj mitt i vimlet. Fick ju till och med en kram av min annars inte särskilt kramiga bror. Han ser i alla fall nästan bekväm ut, om man kisar lite lätt på ena ögat och blundar med det andra. ( Den här fina killen har dessutom gått och blivit med körkort i veckan, om man får skryta lite )
 
 
Annars gick tiden snabbt, Linn och Carro hade pimpat bilen med flaggor och grönt och vi satt och sjöng hela vägen till samllingen med hela tjocka släkten. Ni är så himla himla fina ni! Linn var väldigt kramglad dagen till ära och ni kan ju gissa vad som hände två sekunder efter att den här bilden togs. 
 
 
Flaket får man heller inte glömma, kan inte hitta något bra ord så jag snor helt enkelt Gröna Lunds slogan och jämför med en upplevelse i VÄRLDSKLASS: 
 
 
Underbar mat och goa människor senare var det bara att bege sig tillbaka till staden som tre år av mitt liv bestått av att pendla till och det var så fantastiskt fint alltihop. Studenten är en klass för sig såklart!
 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

oliviamariaeklund.blogg.se

"Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka"

RSS 2.0