Ibland får jag bara en liten inblick i att jag faktiskt är lite muppig, det finns alldeles för många människor och händelser som bevisar detta för att jag ska kunna förneka det längre. Tänkte, för min egen skull rada upp lite exempel i punktform så att jag själv kan skratta åt det i framtiden och minnas tillbaka. 

 

Till exempel;

 

1) att jag gillar att döpa allting, från min cykel som heter Agnes till min fabulösa skrivmaskin som självklart heter Malte. Detta är alltså ingenting som går att stoppa utan namnen bara kommer till mig, kanske är det min lilla magi och jag hjälper mer än gärna människor i min närhet att hitta passande namn till sina käraste ägodelar, Helenas väska är ett exempel på detta, Paul heter den såklart.

 

2) att jag ofta får för mig att det svenska språket inte räcker till för allting jag vill säga, därmed hittar jag på egna sammansättningar eller ljudliknande ord som jag tycker passar klockrent i något visst tillfälle. Orden brukar i alla fall roa en del av min bekantskapskrets och när jag väl har hittat ett passande ord vill jag bara använda det hela tiden. Exempel på detta är, tjohejsanhärligt, helyllemyspys och glasskalasigt. Andreas, Gustav och jag använder också tjoffsa i vår vardag och det är heltklart en ny favorit, för det kan användas jämt. "vi bara tjoffsade till det så fungerade allting bra tillslut"

 

3) att jag är otroligt klumpig och virrig, många skyller på att jag är lite hype:ad och att det är därför. Men att både min dator och telefon inte längre finns med mig här idag är inte direkt en slump. Irritationen kan också bli stor här hemma när jag kanske.. glömmer låsa dörren för natten när jag stiger in sent, eller helt enkelt letar som en galning efter mina nycklar innan jag inser att de hängt på utsidan av dörren hela natten, nej, så ska man inte göra. Är jag lite stressad också blir det ännu värre, en morgon hade jag helt glömt att ta in frukosten till exempel, väldigt bra med kylvaror ;)

 

4) att jag verkligen har världens sämsta lokalsinne. Så att jag ändå hittar fram till skolorna jag jobbar ger jag mig själv en klapp på axeln för. Men jag har hittat en strategi som oftast fungerar, man följer helt enkelt bara efter barn med skolväskor, vilket säkerligen ser lika creepy ut som det låter för jag är inte direkt en särskilt diskret människa. Alla gånger jag gått vilse, eller helt enkelt inte hittat tillbaks för att jag helt kopplar bort att tänka på hur vägen går när jag har sällskap. 

 

Men jag fortsätter nog ändå säga att dessa små skavanker är en del av min charm. liksom att jag lite kan se ut som en fisk när jag vill också är såklart. ;)