Fick en fråga av en kompis häromdagen, hur är det egentligen att vara sjuk på en folkhögskola? Är det inte jobbigt med folk som knackar på för att fråga hur du mår, får du liksom vara ifred? 

 

Här går ju alla i skolan minst ett par timmar varje dag och jag kan erkänna att dagarna börjar väldigt ensamt, men det är väl också så det behöver vara när jag ändå ligger och halvsover. När man bor tillsammans och ser varandra precis varje dag blir man som en liten familj, vilket är sant även om det låter riktigt klychigt. ;) Små fina gester som visar att folk bryr sig gör ofta att hela dagen känns en aning lättare, trots feber och snorig näsa. Exempelvis när goa Matilda kommer och lämnar paket som hon hämtat åt mig i receptioen, när fina Christoffer knackar på och blir härligt sällskap ett tag innan han bjuder på popcorn eller när Oskar erbjuder sig att hämta en extra filt när jag ligger i soffan och fryser för att jag "bara" har en och samtidigt erbjuder sig att byta köksvecka med mig. Så enkla men ändå så otroligt tacksamma gester för en liten sjukling. 

 

Det är fint med omtänksamhet och jag, för min del, älskar när folk knackar på  bara för att fråga hur det är, även om svaret syns ganska tydligt ;) Men jag tror också att man måste ha en speciell attityd, en speciell sorts öppenhet, för att kunna ta in alla dessa människor och bry sig tillbaka samt  förmågan att kunna acceptera och värna om människors olikheter. Fint är det i alla fall och det var i princip det jag ville dela med mig av idag, dessutom tacka alla finingar som finns här uppe för att dem är asgoa!

 

Kan ju också lägga till att, trots Christoffers popcorn attack, så fick även jag en hel del ;)