Med prestationsångest kommer känslorna av otillräcklighet. Är jag tillräckligt självsäker, tillräcklig ödmjuk, är jag tillräckligt modig med att säga mina åsikter, är jag en tillräcklig bra lyssnare. 

 

Lägger jag tillräckligt mycket tid på människor jag älskar eller prioriterar jag fel? Är jag en tillräckligt bra dotter, syster, kusin, barnbarn?

 

Är jag lat eller kämpar jag tillräckligt mycket på mitt jobb, i skolan?

 

Ju mer jag pratar om det här med andra desto tydligare blir det att många känner igen sig i det här och det bästa rådet jag fått genom åren är att alltid försöka bli snällare mot mig själv. Behandla mig själv som jag skulle behandla en god vän. 

 

Jag skulle ärligt talat inte kräva ens hälften av det jag kräver av mig själv av en vän. Jag skulle förstå att livet och tiden varierar och att det får bli som det blir. Saker och ting kan alltid bli bättre men man ska inte låta det ta över hela livet, då har man ingen ork kvar. 

 

Så, även om det är svårt, försöker jag kräva mindre av mig själv. Det senaste året och även nu funderar jag mycket på vad jag faktiskt vill göra, när jag lägger undan alla måsten och borden. Men det är svårt att känna igen. Jag vill lägga all tid jag har på människor jag älskar, men jag måste också bara vara för mig själv. Jag behöver mer ensamtid än jag trodde att jag skulle behöva. Och det är helt okej!

 

Har ni några bra tips på hur man kan tänka när otillräcklighetskänslorna knackar på?