Klockan är långt över midnatt. Jag trängs med trötta och överpeppade människor på tunnelbanan och slås återigen av att jag har hittat en plats i en stad där allt kändes för mycket i början. 

Några säten framför mig sitter två killar och skrattar så att det ekar i hela vagnen. Hos mig sitter människor med krökta nackar. 

"Östermalmstorg", rösten skorrar högt i högtalare som är lika trötta som jag är nu. Bra trött.

Energin som fanns i vagnen går av här, med snabba klackar, högljudda röster och förväntan. Några åker vidare, kanske hem... till någon eller sig själv. 

"Ropsten nio minuter" 

Högtalarrösten skorrar igen, den här gången genom tunneln som bildar väntsal. Med konst på väggarna som ingen förstår och bänkar längs kanten, en kvinna gråter högt på en av dem. Snyftar lågt, försöker samla sig och mumlar tyst i någons öra. Jag hoppas att han förstår.

Jag är så trött att ögonen klipper av mellan blinkningarna - för att försöka ta all vila de kan. Imorgon kan jag vila.