För allt det fina ni bär på, ni vet där inuti
En dag har passerat här i storstaden och allting har på något vis redan börjat kännas som en dröm. Att ens försöka sätta ord på alla underbara, fina stunder är omöjligt men jag tänker ändå försöka dela med mig av en del.
Lite lättare på hjärtat kom jag hem denna tisdagskväll, rummet såg så tomt ut när nästintill allting var nerpackat. Som tur var förblev mitt rum inte tomt särskilt länge utan fick bli platsen för utbyte av tankar och gåvor, ett sätt att konkret försöka visa sin tacksamhet, tack bland annat finaste Matilda för ett brev som kommer läsas så ofta att det förmodligen kommer börja falla sönder, du är bäst Många tårfyllda ögonblick lyckades jag samla på mig innan vi allihopa snyggade till oss och begav oss på konsert. Mina kära grannar bjöd på strålande musik och hänförda som få gick vi sedan därifrån, ni är alla helt fantastisk duktiga.
Hemmavid mumsade vi alla i oss av Christoffer och Danielas kladdkaka samtidigt som vi pratade om allt som faktiskt hänt. Glädje och lite sorgsenhet byttes av med jämna mellanrum och när folket började droppa av efter ett par timmar hade vi alla skrattat gott flera gånger, även om tårarna lurade lite bakom ögonlocken hos dem allra flesta av oss. Vi sade godnatt, möttes i köket, försökte slita oss från varandra men det var klurigt, att avsluta fina ögonblick är ju aldrig lätt, men trots mycket stretande gick vi alla fall åt varsitt håll. Jag hade redan insett att sömn var det allra sista jag kände för att uppleva och begav mig ner en trappa. Där satt två härliga människor och det blev att gå ut för att hitta norrsken, tyvärr hade vi inte turen på vår sida idag men det var klart värt ett försök, prat och filmys i soffan. Tacksam som få var jag över sällskapet, jag som verkligen inte ville dra mig in på rummet och ligga och vrida mig i sängen i väntan på en sömn som kanske aldrig skulle tänkas komma. Så underbart var det också att känna att någon på något sätt förstod, utan att jag behövde säga något. Efter en timmes sömn, klockan 7, vaknade jag i alla fall upp för den gemensamma frukost jag inbjudit till och med tända ljus och goa människor kan morgonen knappast bli bättre.
Att säga hejdå till klassen var riktigt tufft det, att se människor man inte tror sig ha påverkat så mycket få tårar i ögonen innan dem kramar om en sådär varmt och länge är starkt, riktigt starkt. Följd till dörren blev jag med av mina två musketörer och det var precis då jag kände att jag verkligen var påväg härifrån, på riktigt. Att bli följd hela vägen till stationen och bussen som väntade på mig av fina Albert var bara pricken över i:et, tack, sällskap är bland det allra finaste som finns! Så många fina ögonblick och minnen jag för alltid kommer ha kvar har jag fått här uppe. Jag har träffat dem allra vackraste människorna och all den genuina kärlek ni delar med er av är helt förbluffande, jag kommer sakna er alla. Tusen, tusen tack för att ni är så fantastiska, fortsätt nu för guds skull att vara precis som ni är.
"Sometimes people are beautiful. Not in looks. Not in what they say. Just simply in the way they are."
Kommentarer
Holger
Kärlek!
Trackback
