Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej

Jag tänker dela med mig av en upplevelse som bara i sig är en anledning till att feminismen behövs så in i norden.
 
Adina och jag går längs Götgatan, på väg mot en indisk restaurang som vi tänkte äta middag på. Ut ur en affär går en man, kanske i 60-års åldern, som skriker på Adina att han vill prata med henne lite. Min första tanke är såklart att han bara vill fråga om vägen någonstans och vi stannar upp. När Adina sedan frågar vad det handlar om säger han att han tycker att hon ska äta lunch med honom.
 
Adina svarar kort att hon inte alls tycker att dom ska göra det, då han svarar att han planerat restaurang ändå, och försöker intala henne att äta med honom. Detta efter ett väldigt solklart nej från Adinas sida. Tillslut kliver jag in i samtalet och säger att vi faktiskt redan ska äta, vi två och att vi ska gå nu. Mannen blir frågvis, undrar var vi ska gå och jag börjar bli irriterad, säger att jag inte tänker berätta om vart vi ska för honom eftersom vi faktiskt inte vill att han ska följa med.
 
Sedan går vi, utan att lyssna på vad han fortsätter prata om bakom oss. Vi går snabbt in på en sidogata och märker direkt att han och, förmodligen, hans vän följer efter oss. Hela situationen börjar bli direkt obehaglig och vi väljer att gå in och gömma oss i en möbelaffär. Det dröjer en stund innan männen kommer efter OCH går in i samma affär. Här börjar jag bli riktigt arg och vi ställer oss vi kassorna för att säga till någon i personalen. Männen fortsätter dock längre in i affären och vi går ut, fortsätter fort längs andra gatorna. 
 
Ska det vara såhär? Vad är människors, läs MÄNS, problem med att ta ett NEJ? Ett NEJ är ALLTID ett NEJ och förstår du inte det, då ska du banne mig inte gå ut bland människor!!
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

oliviamariaeklund.blogg.se

"Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka"

RSS 2.0