Detta läste jag i en bok i morse när jag satt på tunnelbanan. Efter att ha läst orden var jag tvungen att stanna upp och tänka igenom hur det kommer sig att jag känner igen mig så pass mycket i dem. 

Vi lever i ett samhälle som går mot ett alltmer jämlikt generellt beteende, ändå ifrågasätter jag inte meningen som står där, framför mig, inpräntat i en bok som vem som helst kan läsa. Men jag kan inte heller förneka att jag lever i skräck för att gå ute sent på kvällar eller möter ett lite bråkigt gäng killar på gatan. Även om jag försöker intala mig själv hur generaliserande det är och att jag bara är larvig, blir jag rädd.  

Och det är rädsla som fått mig att ringa min sambo för att gå och möta mig, i rädsla för ett gäng killar som jag anser obehagliga. Skräcken som fastnar i halsen, får hjärtat att pumpa lite snabbare, kommer av en anledning, för att jag är rädd för mitt liv, för vad som kan hända mig,  för vad sjutton jag skulle kunna göra mot någon eller några som är mycket större och starkare än ja?. Ingenting. Jag tror främst att det är just det svaret som bidrar till en obehaglig tankebana på sena hemvägar. 

Tyvärr måste jag säga, med tanke på hur världen ser ut än idag, att rädslan är befogad och jag blir så fruktansvärt förbannad på människor som fortfarande trycker ner den feministiska kampen, säger att den inte längre behövs här i Sverige, när drygt halva befolkningen går omkring och är rädd. Hur dem får ihop den logiken kommer jag aldrig förstå.