Klockan är långt över midnatt. Jag trängs med trötta och överpeppade människor på tunnelbanan och slås återigen av att jag har hittat en plats i en stad där allt kändes för mycket i början. 

Några säten framför mig sitter två killar och skrattar så att det ekar i hela vagnen. Hos mig sitter människor med krökta nackar. 

"Östermalmstorg", rösten skorrar högt i högtalare som är lika trötta som jag är nu. Bra trött.

Energin som fanns i vagnen går av här, med snabba klackar, högljudda röster och förväntan. Några åker vidare, kanske hem... till någon eller sig själv. 

"Ropsten nio minuter" 

Högtalarrösten skorrar igen, den här gången genom tunneln som bildar väntsal. Med konst på väggarna som ingen förstår och bänkar längs kanten, en kvinna gråter högt på en av dem. Snyftar lågt, försöker samla sig och mumlar tyst i någons öra. Jag hoppas att han förstår.

Jag är så trött att ögonen klipper av mellan blinkningarna - för att försöka ta all vila de kan. Imorgon kan jag vila.

En mening jag har fått höra ofta sedan jag var liten. Under större delen av mitt liv har jag sett det som en av mina allra sämsta sidor, att jag är känslosam. 

Mina känslor har alltid suttit på utsidan. Jag gråter när jag är ledsen, besviken, arg och frustrerad men också när jag är glad, lycklig eller när något är väldigt fint. Det får många att bli obekväma, jag vet det. För det är inte meningen att man ska visa så mycket känslor, det ses ofta som något svagt och är det något man inte vill vara i detta samhälle så är det just svag. 

Jag har försökt träna bort tårarna, försökt spara dem tills det passar sig att gråta - alltså när jag är ensam. Men det är svårt när allting känns så mycket. För det är just så det är, jag känner väldigt mycket, väldigt starkt, väldigt ofta. 

Man kan tycka vad man vill om det, att jag är hysterisk, töntig, konstig, emotionellt instabil, larvig, mesig, ja, det finns många etiketter att sätta om man väljer att se det så. 

Men jag skriver här för att jag också vet att jag inte är ensam. Jag är inte ensam om att känna mycket och till er som känner igen er vill jag bara säga att ni inte ska lyssna på de människor som kallar er osköna saker och tycker att ni bara är larviga. Jag tycker att vårt samhälle generellt sätt är emotionellt kallt och stängt. Jag Kommer inte på några bättre ord än så. 

Jag tycker inte att vi ska behöva lära oss att känna mindre starkt. Jag tycker istället att alla borde låta sig känna exakt det de känner. Borde låta sig vara ledsna och lära sig hantera sina egna och andras känslor. I alla fall låta dem finnas.

Jag vill också säga att det är viktigt att omges av människor som låter en känna saker, som inte förminskar ens känslor utan i alla fall försöker förstå. Det är vi alla värda!

Med det sagt tror jag också att det är viktigt för alla människor att förstå att en människa som gråter mycket inte ÄR en ledsen människa. Ofta känner jag att jag måste hålla uppe en glad fasad för att inte människor ska tro att jag bara är ledsen hela tiden. För det är jag verkligen inte. Jag är glad, jag är kär och lycklig för det mesta. Men ibland är jag ledsen. Det definierar inte mig som människa, jag är alla känslor precis som alla andra människor är. 

Så, till er som kallat mig känslig genom åren. Jaa, jag är känslig men det är inget dåligt med det!!

Låt känslorna flöda, säger jag!