Människor runt omkring mig har blivit så himla duktiga på våga dela med sig av sina tankar och känslor, även när allting känns åt helvete! Känns som det var ett tag sen jag var lika öppen.

 

Förra året var jag djupt nere i en depression och mådde piss, jag jobbade hela sommaren och det funkade ändå, även om jag mådde riktigt dåligt. I år tänkte jag gå tillbaka dit och börja jobba igen, jag började som vanligt förra torsdagen och lördagen. Men under lördagen kände jag bara hur alla känslor som jag kände förra sommaren hoppade på mig på en och samma gång, jag fick en enorm ångest av att bara vara där. 

 

Jag jobbade, hade rast och grät med min pappa i telefonen, jobbade igen, min chef kom förbi och frågade bara helt casual hur jag mådde, och jag började gråta igen. Lyckades ta mig samman direkt och jobbade vidare till nästa rast då jag bara grät igen. Det funkar inte. Jag är inte redo att komma tillbaka dit, jag kanske aldrig kommer att vara det och det får helt enkelt vara så. 

 

Ännu en sak som inte går som jag vill, som visar hur svag jag är - sa min hjärna till mig när jag kom hem i lördags kväll. Men jag är inte beredd att slänga bort allting jag kämpat för, hur mycket bättre jag mår nu, bara för att jobba just där, det är inte värt det. Inte för att platsen i sig är dålig, min kropp associerar den bara med att må dåligt.

 

Sommaren blir alltså inte som jag tänkte att den skulle bli, alls, jag hoppas på lite sommarkurser men tänkte lägga all min energi på att sluta slarva med maten och få energi till att börja springa igen!